Padjelanta

Registrerade turen som turskidåkning även om det var lika mycket långfärdsskridskor.

Prolog

Ända sedan jag för ett antal år sedan passerade Vastenjaure på vägen in i Sarek under en fjällvandring har jag tänkt att den sjön vill jag åka skridskor på. En tidig plan, långt innan Ice Finders band 31, Sentinel-1 och andra fjärranalysmetoder, var att jag under senhösten skulle vandra bort till Staloluokta och bosätta mig i en kåta och stanna där till isläggningen. Vad jag inte visste då var att de stora sjöarna i Padjelanta fryser tidigast i mitten av december, något jag nu har lärt mig efter att jag "uppfunnit" min tolkning av NASAs satelliter Modis bilder "Land Surface Temperarure", i folkmun kallas Band 31. För två vintrar sedan upptäckte jag att sjöarna frös så sent som i slutet av Januari och förra året skinnade de på julafton. Denna säsong hade jag konstant span på området genom Icefinders nya temperaturlager och vips, mitt under en rejäl förkylning tillika natten mellan femte och sjätte januari bytte Vastenjaure och Virihaure färg från orange till blå på Icefinder. Sjön hade med största sannolikhet frusit. För att vara extra säker på min sak började jag fippla med European Space Agencys satellit Sentinel-1 som är en radarsatellit som passerar våra breddgrader någon gång i veckan. Fann en bild från den fjärde som visade att sjöarna ej hade frusit, däremot låg Akkajaure. Dagen innan avfärd, nionde, dök en ny bild upp: Virihaure och Vastenjaure var islagd! Icefinder hade rätt, phew!

Nu blev det bråttom. Först skulle förkylningen motas i grind, sen skulle Nåjden skaka fram stabilt väder. Till sist skulle ett stabilt gäng rotas fram. Tobias var redan ned på båten men vi borde vara minst tre, helst fyra. En efter en av de tillfrågade tackade nej och det såg lite dystert ut. Men så tackade Elina ja och nu var det faktiskt möjligt! Padjelantastugornas ansvarig person ringdes "Va? Dom där sjöarna har varit frusna länge!" och tömdes på info ang stugorna. Satellittelefon hyrdes, en hyrbil i Gällivare bokades samt givetvis tre nattågsbiljetter till samma destination. Pga att jag spelade skivor på Under Bron lördag 23-04 och att Elina jobbade samma dag kunde vi inte ge oss iväg förrän söndag eftermiddag. Men det var OK för Nåjden lovade noll mm nederbörd under nästkommande vecka.

Dag 0 (söndag)

Vaknade kl 12 pga nattens DJ-gig och en timme senare kom Elina över för att bryna sina blad. Väskan packades för överlevnad kring 20-30 minusgrader. Alltså två dunjackor, vintersovsäck (hur varmt skulle det bli i stugorna?) och ett antal laddningsdosor till kameror och andra teknikprylar som skulle med. Därefter t-banan med skidor, pik och skridskor till Alewalds där frystorkat för 6 dagar införskaffades tillsammans med en anslutande Tobias. Därefter raka spåret till Centralstation där vi i sedvanlig ordning köpte dumplings på Sala Thai att förtära på tåget. I min underslaf sov jag rätt svajigt, inte konstigt med tanke på vad som stundade.

Dag 1 (måndag)

Tåget rullade in något tidigare än planerat i Gällivare och biluthyraren låg vägg i vägg med stationen varför vi kom iväg i god tid mot Ritsem. Planen, en något naiv sådan, var att försöka nå Kisurisstugan samma dag. Framme i Ritsem, där vi inte var ensamma pga det nyligen störtade planet i närområdet, bytte vi om till skridskor och spände fast skidor på ryggsäckarna och gav oss iväg. Men denna dag verkade det som om Nåjden satt oss i prövning. Det blåste säkert kuling (vad nu det betyder) rakt sydost och nattens nätta snöfall yrde runt oss när vi stretade oss framåt i riktning mot Akkastugorna på andra sidan sjön. Isen var av varierande kvalitet. Allt från salsgolv till rena skitisen, men vi tog oss ändå fram till slut.

Väl inne i säkerhetsrummet vid Akkastugorna tog vi det enda rimliga beslutet: att stanna över natten. Temperaturen låg på -15, såväl ute som inne. En lätt panik spred sig då det endast fanns ett tiotal vedklabbar att tillgå i vår stuga samtidigt som vedboden var låst. Tack vare satellittelefonen lyckades vi ta reda på att soprummet även fungerade som extra vedbod så den natten sov vi ändå gott till slut.

Dag 2 (tisdag)

Vinden, lika stark som under gårdagen, hade vridit om en aning vilket gjorde hela skillnaden från att ge upp eller fortsätta in mot Padjelanta. Nu hade vi den starka pusten i ryggen och det enda jag kunde klaga på var att mina byxor endast var vindtäta där fram... Vi valde skoterleden till Kutjaure ur säkerhetssynpunkt (om det skulle blåsa upp ännu mer) men sakta men säkert avtog vindstyrkan vilket var väldigt skönt.

Pga orutin och kyla/trötthet åt vi inte vår lunch förrän vi var framme i Kisurisstugan vid tvåtiden. Det kändes som världens jobbigaste strapats trots den ringa distansen (14 km). Note to self: ät när du är hungrig, vad än vädret säger. Väl framme vid Kisuris påbörjade vi uppvärmningen av stugan, som i detta fall var gasol, och fick äntligen sätta i oss lunchsoppan insvepta i filtar och allt medhavt dun. Många timmar senare syntes inte längre någon frost på köksluckorna och vi kunde slappna av förvissade om att vi även denna natt skulle ha varmt nog för att kunna sova. En ny term myntades: kylskåpsvarmt. När pölarna på matbordet inte längre var av is.

Dag 3 (onsdag)

Skidade iväg i gryningen utmed sommarleden mot Låddejåkkåstugorna. Inte ett moln på himlen och vinden var minimal. En förhoppning jag hade var att vi eventuellt skulle kunna skrinna en bit på jokken Vuojatädno upp till Kutjaure, åtminstone från de två broarna. Men se där, vi kunde byta från skidor till skridskor långt tidigare vilket inte bara var härligt utan också en ordentlig tidskapare eftersom vi var oroliga över den långa distansen (knappt 3 mil).

Jokken var bulig, sträv, snöig så som jokkar ofta är. Men också blank vilket gav oss en aning om hur iskvaliteten på de större sjöarna skulle kunna vara. Det var fint att se jokken, bron, sommarleden och sjön från ett nytt perspektiv. Vi har alla vandrat i området flera ggr, bl.a. kunde vi från jokken betrakta en av våra gamla tältplatser i en slänt utmed leden. Efter en ståfika (alla dagars fikor blev ståfikor) kom vi äntligen fram till resans mål: Vastenjaure. De första 500 meterna bestod av riktigt sträv kärnis bombarderad med frostrosor och jag blev lite orolig, var detta allt? Panik. Ridå? Men lite senare öppnade sig salsgolven och jag kunde andas ut. I härliga -20. Mot Låddejåkkå! Det visade sig att jokken kunde skrinnas hela vägen upp till stugan! Som var näst intill identisk med gårdagens, så det var bara att inta samma positioner. Som om det inte var nog, kvällen bjöd även på ett norrsken i nordväst. Tack så mycket. Den natten sov jag oroligt. Drömde om att Rikard Svanström ledde en tur iförd stentvättade jeans. Mkt märkligt men just då helt rimligt.

Dag 4, även kallad Dagen V (torsdag)

Vår plan var att åka västerut utmed Vastenjaures södra strand, följa Vuojatädno uppströms söderut för att få en glimt av Virihaure, vända norrut för att korsa Vastenjaure och sedan följa den norra stranden öster tillbaka mot Låddåjåkkå. Vi startade i -24 vid strax före kl 9. Pannlampor var till stor hjälp i det skumma ljuset trots det klara vädret. Vi åkte skridskor med soluppgången över Sareks toppar i ryggen. Kylan oroade oss en aning men det var nästan ingen vind och vi hade för första gången på oss de betydligt mindre skridskoryggsäckarna vilket fick oss att lätt trippa fram på jokken i gryningsljuset.

Väl ute på Vastenjaure möttes vi av en hel palett av åkytor. Känslan var skärgårdsisarna med deras vrakispartier blandat med salsgolv. Närmare land låg en del minifläckar snö som var något styrande, måste berott på den stränga kylan. Farten till trots fick en av oss problem med kylan och vi var tvungna att stanna för att ta fram värmepack och rejäl dunjacka. Det är egentligen ingen god idé att åka i sitt förstärkningsplagg men nu hade vi inget val. Efter ombytet drog vi vidare enligt planen och vi tog av nedåt mot Virihaure. Det var hög tid för lunch och vi hoppades att vi skulle ges möjligheten att pausa i solsken på grannsjön uppströms. Vuojatädno som binder de två sjöarna samman hade dessvärre skapat alldeles för svårläst is i de strömma partierna vilket kan förklaras med att fallet från Virrihaure till Vastenjaure är hela 32 m. För säkerhets skull vände vi tidigt och sökte istället upp en lunchplats på en kulle i närheten för att eventuellt få en glimt av solens strålar. Tyvärr hade det behövts ytterligare ett trettiotal höjdmeter att bestiga vilket inte var aktuellt. Vi var ju här för att skrinna, inte sola.

Efter pausen sökte vi oss mot den norra sidan och Svártinjunjes branta klippor. Till en början bestod isen av helt tokblank kärnis men byttes raskt ut mot delvis snötäckta ytor vilket kändes sådär, så det var bara att vända söder ut och låta isen bestämma färdväg hemåt. Saliga, men nedkylda, tog vi oss uppför Låddejåkkå än en gång till vår kära stuga som denna dag höll rimlig temperatur vilket var oerhört skönt då termometern på väggen utanför visade -25. Trippmätaren för dagen stod på 50 km vilket får anses OK med tanke på att solen "går upp" 10:20 och "ner" 13:45. Vi hade alltså åkt 50 kilometer skridsko på Vastenjaure. Det kändes stort. Oerhört stort. Kanske var vi de allra första skrinnarna på sjön någonsin. Möjligen har kanske en same varit ute på isen någon gång, men jag tvivlar det. Vad tror ni? Kan det ha varit världspremiär? Upplevelsen var speciell på så många sätt. Det kanske allra märkvärdigaste var känslan man fick av att stå mitt ute på denna enorma sjö och vara helt omgiven av fjäll. Till middag blev det dagen till ära inte frystorkat. Istället bjöd undertecknad på Tortellini i vitlök och olivolja (samt massor med smör).

Dag 5 (fredag)

Med skidorna på ryggsäcken gav vi oss av i -24 och även denna dag lyste det sämre vädret med sin frånvaro. Visst, några molntussar följde oss nedför Låddejåkkå igen samt utmed Vuojatädno som vi kunde skrinna hela vägen ner till Kutjaure. Även sjöns sydvästra del var åkbar så vi behövde inte byta till skidor förrän ett par kilometer innan stugan. Förhoppningen om att Kisuris skulle hållit värmen från vårt senaste besök kom på skam då frosten låg som en filt över allt inomhus. På med element och allt dun och ull som kunde frambringas. Ett antal timmar senare nådde vi kylskåpsvärme och efter åtta sedan vi anlänt kunde vi krypa ur vårt dun.

Dag 6 (lördag)

Idag skulle vi prova sommarleden istället. Möjligen kunde den vara något snabbare. Vårt sikte var inställt på Ritsem, utan att passera Akka. Packade och klara gav vi oss av i gryningen halv nio. Nere vid Sjnjuvtjudisjåhkå upptäckte jag att jag glömt kameran i stugan. Några svordomar senare skidade jag åter till stugan och hämtade pjäsen. Sen tillbaka. Det visade sig att sommarleden var svår att följa men det gjorde föga då åkningen var behaglig och lätt utför nästan hela dagen.

Idén om att skrinna på Vuojatädno mellan Kutjaure och Akkajaure kom på skam när vi på avstånd hörde vrålet från forsen som förvisso var mestadels frusen men allt för vansklig för att skrinnas med vår packning i -21 grader. Så vi höll oss på land. Fann sommarleden i skogen och följde den fram till där den vek av mot Akkastugorna. Vi fortsatte rakt norrut mot sjön och härliga tider när vi fick byta om till skridskor igen. Skidor bra men skridskor bäst ändå. Första biten från jokkens mynning och någon kilometer ut bestod isen av ett rent helvete. Bulig, skrovlig och otroligt dryg, speciellt med 20 kg på ryggen. Men en bit ut på sjön dök de ljuva kärnisarna upp och vi kunde slutföra denna expedition med fanan i topp! Hyrbilen, som parkerats efter att en lokal plogtrakror plogat fram en parkering åt oss, startade på ett kick och vi inledde färden tillbaka mot Gällivare igen. Så fort Tele2:s mastar var inom räckhåll bokade jag en sovvagn (det var vi värda!) och luskade reda på stans bästa pizzeria (Allemans) som vi begav oss till efter att vi fulltankat bilen.

Epilog

Ett storslaget och svårslaget äventyr är nu över. Resultatet blev två förfrusna näsor, två fingertoppar och fyra tår. Samt ett minne att bära med sig hela livet. Helt plötsligt känns det rimligt att skaffa barn (och dom barn) eftersom jag äntligen har något att berätta för barnbarnen. Hur det gick med förkylningen? Jo, de två första dagarna var riktigt sega och snörvliga, men efter ett par dagar med sträng kyla och knapert med näring blev jag frisk. Tror det var Vastenjaures förtjänst. Inte kunde väl jag skrinna den sjön annat än frisk! Denna text skrevs på en iPhone varför den kanske kommer skrivas om något när jag hamnar framför ett riktigt tangentbord. Film kommer när den kommer. Nu skall det här sovas!